Förnyelse måste gälla innehållet. Att ändra på strukturer och förvaltningsområden är ingen verklig förändring, dundrar riksdagsman Jacob Söderman. Dessutom är de stora lösningarna inte bra för någon människa, allra minst för finlandssvenskarna.
TEXT: MARIA BROMMELS
Nästa på regeringens program är nödcentralerna, som ska bli sex i stället för femton som i dag. Var de placeras är ännu öppet, men de ska självklart kunna ge service på både svenska och finska.
Under hösten var en av de heta frågorna statens nya regionalförvaltning, där regionförvaltningsverk och närings- trafik- och miljöcentraler från årsskiftet ersatte länen. Tvåspråkiga Karleby och Mellersta Österbottens förbund var i brännpunkten och fördes slutligen till Vasa förvaltningsområde.
Fast riktigt avslutad är frågan inte. Samtidigt med förordningen godkände statsrådet efter omröstning ett yttrande om att man före slutet av juni utreder vad som behöver göras för att det tvåspråkiga området ska kunna överföras till Uleåborgs förvaltningsområde. Det är centerministern Mari Kiviniemi som vill bygga ett område där deras parti regerar.
– Kristian Myntti är för optimistisk i sin rapport Nationalspråk och minoritetsspråk när han tror att Karlebyfrågan är avgjord. Mari Kiviniemi kommer att driva en kampanj för att visa att man kan svenska i Uleåborg och klarar av att ge service. Det blir säkert en match till, varnar den socialdemokratiska riksdagsmannen Jacob Söderman.
Att Karleby verkligen fördes söderut trots region- och kommunministerns klart uttalade mål var till stor del grundlagsutskottets förtjänst, där Jacob Söderman är vice ordförande. När lagförslagen kom till utskottet för utlåtande passade man på att ta med principiella formuleringar om de språkliga rättigheterna.
– När regeringsformen gjordes om beslöt man att de administrativa indelningarna ligger på statsrådets bord. Det betyder att språkkonsekvensbedömningarna borde göras innan regeringen ger lagen till riksdagen. Det påpekade också grundlagsutskottet, berättar Söderman.
Utskottet krävde att en expertgrupp skulle tillsättas och poängterade att statsrådets beslut är en laglighetsprövning som grundar sig på 122 och 17 paragrafen i grundlagen. ”I ett administrativt perspektiv måste man då välja den områdesindelning som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna” står det i utlåtandet.
– Om man inte kan visa att de båda språken kan skötas på lika god nivå i båda områdena är det olagligt att välja det med sämre service. Och det är nog helt omöjligt att garantera det i Uleåborg.
Också flera andra aktiverade sig inför statsrådets beslut: Folktinget och den statliga delegationen för språkärenden vände sig till justitiekanslern.
Hela kalabaliken ledde till att justitiekanslern uppmanade Kiviniemi att utreda de språkliga konsekvenserna både i det norra och det södra alternativet. Så skedde och resultatet var att Uleåborg inte var ett acceptabelt alternativ.
De språkliga grundrättigheterna är mycket mer än rätt till service. I paragrafen om nationalspråken sägs det att de två språkgruppernas kulturella och samhälleliga behov ska tillgodoses enligt lika grunder.
– Minoriteten har rätt till medinflytande, säger Söderman.
– Du kan inte flytta en enda liten kommun där det talas svenska till ett enspråkigt finskt område. Det är en rättslig fråga.
Minoritetens möjligheter till medinflytande, inte bara till service, måste alltså tryggas. I sitt utlåtande skrev grundlagsutskottet att det åtminstone är ett problem ur grundlagssynvinkel om det bara finns en enda tvåspråkig kommun inom en myndighets verksamhetsområde.
Den författningsdomstol som Kristian Myntti förespråkar i Folktingets och Kulturfondens utredning om nationalspråk och minoritetsspråk tänder Söderman definitivt inte på. Idén med sådana är att de i efterskott granskar lagligheten i lagar och förordningar, något som hos oss sköts innan de antas. Bland annat grundlagsutskottet och justitiekanslern tar ställning till lagligheten, men de förordningar statsrådet antar prövas inte på det här sättet.
– Vi följer i allmänhet lagen lite bättre här än i katolska länder, där de har författningsdomstolar. Ofta är det förbundsrepubliker där det kan bli motsättningar mellan lagar i de enskilda delstaterna och på federal nivå, säger Söderman.
Dessutom är de alltid politiskt tillsatta.
– Vi ska inte tro att en författningsdomstol skulle bli ett kavalleri som kommer galopperande.
Stora lösningar har Jacob Söderman heller ingenting till övers för. Han ser dem som omänskliga: huvudstadsregionens sjukvårdsdistrikt HNS kallar han ”ett monster”.
– Man ska nästan vara döende för att överhuvudtaget bli mottagen på deras jourpoliklinik. Promenerar man in för egen maskin tänker de bara ”här kommer en extra kostnad igen”. Naturligtvis går folk då till privat service.
Han väntar sig att trenden snart svänger, att man börjar tänka på människan i stället för på hur man ska spara pengar. Alla inom den offentliga servicen skulle ha skäl att kämpa med det privata exempelvis genom större vänlighet och generösare öppethållning. I de riktigt stora organisationerna behöver cheferna överhuvudtaget inte se problemen eller dem servicen finns till för.
Under hans tidigare politiska liv gällde det mindre strukturer och mera innehåll. Då kom grundskolan till och folkhälsolagen godkändes av riksdagen. Också nu kunde själva innehållet ha en centralare plats i arbetet än vad som är fallet.
Den förvaltningskultur som nu regerar far illa fram med människorna.
– Speciellt ofördelaktig är den för finlandssvenskarna som inte gynnas av stora administrativa enheter.
– Det är bra om den offentliga sektorn är stark för den klarar vi av med juridik. Men nu är utvecklingen den motsatta; det mesta privatiseras så vi blir beroende av välvilja och godtycke, säger han.
För svenskans framtid i Finland ser Jacob Söderman tre viktiga aspekter. Först av dem nämner han just välviljan, goodwill. Sådan behövs för att det ska finnas ett utrymme för det svenska. Morgon-TV kanske kan bidra till att bygga upp en positiv inställning.
Vägen ut i världen går inte längre över Norden. Men det finns de som menar att en ny våg av nordism är på väg.
– Alla små folk i Europa som klarar sig bra är språkkunniga. Språkkunskaperna måste höjas hos oss och bli mångsidigare, säger Söderman som sin punkt två. Bara modersmålet och engelska räcker inte när den nya timfördelningen för grundskolan görs upp.
– Det är viktigt att grannarnas språk prioriteras. Fransmännen läser inte engelska för att de älskar det utan för att det är ett grannspråk. Om folk läser mycket språk ryms också svenskan med.
Till sist vill Söderman att också näringslivet ska göra svenskan till ett gångbart språk, både med tanke på de svenskspråkiga finländarna och på turister från hela Norden.
Hur ska det då gå med svensk förvaltning?
– Man borde befästa en svensk förvaltning internt i tvåspråkiga kommuner och det skulle väl närmast vara inom undervisning och kultur.
