Riksdagsman Jacob Söderman vill införa ett meddelarskydd för den som avslöjar allvarligt missbruk eller oegentligheter i förvaltning och företag. - Ibland behövs läckor för att rätta till missförhållanden, särskilt för att avslöja korruption. Och läckorna behöver skydd.
Den senaste tiden har diskussionen gått het om en föreslagen uppluckring av mediernas källskydd. I dag kan domstol tvinga journalister att avslöja sina källor om det misstänkta brottet kan leda till fängelsestraff på sex år eller mer.
Förslaget om att också polisen redan i förundersökningen ska få bryta källskyddet har nu dragits tillbaka av justitieminister Tuija Brax (Gröna) som inte förkastar idén, men anser att lagförslaget måste beredas grundligare.
Finlands och EU:s tidigare justitieombudsman Jacob Söderman (SDP) vill inte röra källskyddet. Däremot efterlyser han skydd för anställda som läcker för att avslöja oegentligheter och maktmissbruk i den egna organisationen.
- Ibland kan det vara motiverat att som sista utväg bryta mot sin tystnadsplikt och till och med läcka hemligstämplade handlingar för att rätta till allvarliga missförhållnden. Även om det enligt lagen är förbjudet borde domstol inte utdöma straff om det är uppenbart att läckan varit nödvändig för att avslöja till exempel korruption.
Ser bra ut på papperet
I Sverige finns en lag om meddelarfrihet. Den inte bara garanterar skydd för den som läcker till massmedierna, lagen förbjuder också myndigheter att göra efterforskningar för att finna läckan och ålägger journalisten att tiga. Journalisten bryter mot lagen och kan åtalas om han avslöjar läckan.
- Den svenska lagen ser bra ut på papperet. Men felet är att den inte inbegriper hemligstämplade handlingar och brott mot tystnadsplikt. Lagen skyddar den källa som verbalt tipsar en journalist. Överlåts hemligstämplade handlingar är läckaget lika olagligt som i Finland och kan leda till åtal.
Jacob Söderman efterlyser därför en lag enligt brittisk modell som skyddar så kallade "whistleblowers". Idén är att den som arbetar i en organisation och upptäcker misstänkt bedrägeri, brott, fara eller annan allvarlig risk som kan hota kunder, kolleger, aktieägare, allmänheten eller den egna organisationens rykte har rätt att slå larm och läcka..
- Det kan handla om maktmissbruk, korruption eller en industrianläggning eller ett fartyg som är bristfälligt och därför innebär ett allvarligt hot. Då ligger det ett allmänt intresse i att den som känner till bristerna agerar. I första hand ska man naturligtvis försöka korrigera felet internt inom förvaltningen, men om det inte går bör det vara tillåtet att kontakta en övervakande myndighet och medier.
Vad händer om visselblåsaren har fel? - Det som räknas är hans syfte, att uppgifterna är riktiga och missförhållandet allvarligt. Om så är ska han åtnjuta ett skydd som förutom åtalsfrihet också ger en garanti att den som läckt inte råkar ut för en brottsutredning, sanktioner på jobbet som avsked, kringskurna avancemangsmöjligheter eller mobbning av arbetskamrater.
Hur förhindrar man det? - I värsta fall måste den som läckt byta avdelning, men risken för repressalier minskar om man på ett eller annat sätt betonar att den som läckt i ett vällovligt syfte har utfört en god gärning och bör prisas, inte förföljas.
Borde vi få en lag om nyttiga läckors rättsskydd? - I detta skede vore det bra att utreda om ett finskt meddelarskydd behövs och hur det kunde ordnas. Man kan börja med att godkänna en hederskod för tjänstemän och ta exempel av journalisternas etiska regler.
- För att reglerna ska tas på allvar behövs det troligen en lag om meddelarskydd. Det finns många exempel på viktiga avslöjanden om maktmissbruk som lett till att källan jagats och till och med åtalats. Avlyssningsaffären på Sonera, korruptionsfallet bland fredsbevararna i Afghanistan, missbruket på Destia och Patrias mutor skulle aldrig ha avslöjats utan läckor inifrån.
- Den stora bristen i finländsk lag är att den som läcker är beroende av att journalisten håller fast vid källskyddet. Men ingenting ålägger journalisten att skydda källan, han kan avslöja den som läckt utan följder, vilket försämrar visselblåsarens rättsskydd.
Missbruk under ytan
Jacob Söderman anser att korruption är betydligt mera utbrett i Finland än man tror.
- Se på alla mutfall, se på valbidragsskandalen som håller på att leda till en handfull processer. Det är klart att det finns maktmissbruk under ytan som inte avslöjas.
- Alla borde inse att samhällsintresset förutsätter att missbruk och korruption avslöjas, också om det innebär att någon skvallrar.
- Problemet är att den som i dag ger ut hemligstämplade handlingar eller bryter mot tystnadsplikten begår ett brott och straffas, även om syftet och slutresultatet är gott. Vi borde införa en paragraf i strafflagen som friar den från straff som bryter mot tystnadsplikt och sekretessregler i vällovligt syfte.
Är Finland moget för detta? - Det tycker jag nog. Från Europarådets korruptionsbekämpningsorgan Greco har man många gånger påtalat att inget land har så oklara korruptionsregler för riksdagsmän som Finland. Vi har egentligen inga regler alls om vilken typ av understöd man får ta emot. Följden är att alla blev tagna på sängen när Kehittyvien maakuntien Suomi och Nova plötsligt dök upp.
- Eftersom vi ändå måste skriva ner klara regler för vad som är tillåtet för riksdagsmän kunde vi samtidigt göra ett större lagpaket mot korruption. Även om Finland är bättre än genomsnittet i Europa har vi mera korruption än vi tror. I anslutning till ett korruptionspaket kunde vi införa åtalsfrihet och rättsskydd för "whistleblowers" som avslöjar allvarligt missbruk och svåra missförhållanden.
- Korruption ska stoppas i sin linda. Blir fenomenet utbrett är det mycket svårare att agera i efterhand, varnar Jacob Söderman.
